björk - anchor song

Det kunde kännas som att någon lagt en hinna över luften när de två var i samma rum.  Hinnan startade ett hav i magen och luften blev till tjock, osynlig massa som blev svår att svälja. Om man blundade kunna man känna hur osams atmosfären var, ett resultat framkommen från åratal av osagda tankar och ord, som legat och skavt i bakhuvudet hos dessa två människor.  Bakom ögonen på de båda väntade tårar oroligt och ibland hördes ett svagt knakande när någon nervöst knöt sin hand lite för hårt.

Hon rörde sakta med en sked i sin kaffekopp, plötsligt gnisslade det till högt när skeden kom emot botten men hon visade bara reaktion genom att klippa snabbt med ögonen. Hon slängde en blick mot honom mittemot, som alltid studerade sina händer.

Han brukade följa fårorna med sin nagel, smeka med ett finger över knogarna och räkna födelsemärkena om och om igen. 39 stycken hade han sammanlagt.

En dag räknade han fel och fick bara ihop till 37. Detta gjorde honom ledsen, tanken på att två stycken hade lämnat hans hud, som om de hade tröttnat på att vara en del av honom. 

De två hade åldrats ihop. De hade fantiserat ihop världar på dagis, gjort läxor tillsammans, varsina gånger hållit upp den andras hår när häxblandningen hade haft för stor inverkan på deras femtonåriga kroppar, köpt mjukglass med karamellströssel, badat vid tusentals klippor och till sist den där augustinatten för sju år sedan slingrat ihop två nakna oskuldsgestalter i en barndomssäng.

Han älskade inte henne och hon kände ingen tillhörighet till honom men ändå satt de varje morgon och åt frukost tillsammans, tog samma buss till sina arbeten, möttes för lunch, tog samma buss tillbaka, handlade mat som egentligen ingen av dem tyckte särskilt mycket om men det var en kompromiss av för olika smaker, lagade grytor, tog ett glas vin, lade sig i samma en och tjugo säng, älskade och somnade med hans hand runt hennes midja.

De pratade inte särskilt mycket. Några artighetsfraser. Inget viktigt, inget som senare skulle komma att nämnas i historieböckerna. Ofta kunde det gå dagar utan att de sa något. Han hade sen länge tappat intresset för hennes anekdoter. Hon fann inte hans ord värda att lägga på minnet. Meningarna var kortfattade och glömdes bort i samma sekund som de sagts.

En period hade de haft passion för varandra. Den där sommaren då de åt hallon med handvispad grädde, låg i hängmattan och läste pocketböcker, bakade bröd varje morgon, gick promenader på sanddynerna, samtalade i natten, fiskade krabbor och den där natten då de låg bland syrenerna så tätt ihop att de grät, för allt var så vackert att det gjorde ont.

Ibland önskade de båda att något kunde lyfta tegelstenarna ur deras bröstkorgar, ibland önskade de båda att tröttheten i deras kroppar fick sova ut, ibland önskade de båda att yrseln i huvudet kunde botas av de tysta och sorgsna tårarna de grät varje natt

Men tiden förändrade inte vardagen.
Skeden rördes snabbare i kaffet.

En dag fanns det bara 35 födelsemärken.
Meningarna blev kortare samtidigt som dagarna blev längre.

Han kände inte.
Hon tyckte inget.

Och över dom låg hinnan tung och sorgsen.